Jag vet att alla människor kan inte förstå varandra, men någon gång kan det få vara kul att förstå vad som händer i en annan människas lilla hjärna.

När man försöker få kontakt och allt rullar på, men helt plötsligt ändras allt och man fattar ingenting. Den andra personen ändrar sig när allt förväntas bli bättre och man fattar helt enkelt ingeting. Man vänder och vrider på allt för att kunna förstå och när man frågar och och nästan bönar om svar så får man antingen något som är genomtänkt eller ett kort ointressant svar som man bara gapar åt och tänker för sig själv - sa han verkligen det där?

Detta är tankar från mitt eget huvud som om ingen förstår så är det inte direkt menigen heller, utan jag skriver bara av mig på lite funderingar..

Jag mår bara bra men en del saker gör mig både arg och fundersam.

Man får höra en sak, eller fler men dessa saker görs annorlunda när det väl kommer till kritan, vilket jag börjar bli ganska trött på.
Jag kanske låter självisk men jag försöker hela tiden och börjar bli så trött på det. Men jag kan ändå inte bara låta det vara för då kommer det aldrig hända något med antingen med det ena eller det andra.

Jag pratade med en otroligt underbar och högt älskad vän ikväll och vi kom in på några av dessa saker.  Att vi kanske gnäller för mycket, men att vi borde nog få göra det ibland för att få ur oss allt och varför det inte alltid är så självklart för vissa som det är för oss? Att det är konstigt att vissa berör det inte ens att man försöker eller ens lyfter ett finger utan bara klagar i våra öron..
Dom jobbar länge, är trött, har inte tid men vi ska vara pigg och vänta, denna väntan är jag så trött på. Man ska vänta på svar, vänta på att få umgås och vänta på att få höra vad som egentligen händer.
Jag vet också att det finns vissa av oss som är precis såhär också men just nu pratar jag om den andra "sidan"...Ta det som ni vill. Jag och min vän förstår iaf.

Saker och ting verkar inte få vara helt självklart i våra liv, i våran värld. Det ska alltid finnas något som är komplicerat och svårt, men det kommer även ljusa stunder vilket jag vet - men när kan dom ljusa stunderna vara lite längre?
Jag är bara 20 år, jag är ung och har hela livet framför mig. Men om jag vill att mitt liv ska börja på riktigt nu? Varför ska det då alltid vara massa hinder?
Det är sjukt. Kanske skapar jag dessa hinder själv eller så är det någon jäkla surpuppa där uppe som sitter och styr oss som ett jäkla sims spel bara för att jävlas. Man kan aldrig veta vad som ska hända, för det vore egentligen tråkigt men ibland vore det kul med ledtrådar så man kan förbereda sig lite..

Nu har jag gnällt tillräckligt, några av mina funderingar försvann av mitt samtal med min vän men några måste jag fortfarande få svar på, men då måste jag vänta..Jag hoppas iaf att allt löser sig och dessa ljuser stunder faller på plats

igen!

Puss på er